Har opererats nu. Har haft ett helvete några dagar, men jag är okej.

Kommer nog behöva hjälp av en terapeut för att komma över traumat, men så är det... Just nu går dagarna ut på att läka och inte få panik. Jag kommer aldrig bli frisk igen och som att inte nackskadan vore nog får jag lära mig leva på medicin. Någon mer operation kommer jag inte klara gå igenom.

En älskad människa i mitt liv valde att avsluta sin tid på jorden och under dessa dagar har jag fått full förståelse för henne.

Min familj och vänner runt om har brytt sig av hela sitt hjärta och det tackar jag för. Finns inga ord vad det betyder...

Det är otroligt, mina systrar och mina föräldrar. Ni är FANTASTISKA.

Lars och Arnbjörn, min familj, ni gör att det faktiskt är värt det.

Mormor, moster, Håkan; era kramar och ord... Tack.

Vännerna,,, ojoj,,, otaliga SMS... alla som bryr sig och vill så väl.

*Tack*

Compis mötte mig i dörren, liksom d andra förstås. Lars sa att de inte rört sig ur sina bäddar förrän 4 minuter innan jag kom hem! De har väntat! Compis gick som en stötta vid min sida. Iller var med på avstånd, som om han vore rädd att göra iller. Zafira hälsade så sansat hon kunde. De har haft sådan förståelse.

Mormor åkte in på sjukhuset på torsdagen pga hjärtkänningar, alla värden var alldeles på topp och hon fick åka hem dagen därpå. Rädslan att förlora henne blir dock allt för påtaglig. Hon är inte bara en mormor, hon är närmare än så...

Nu ska jag krypa ner med min Lars i soffan. Dessa dagar har långt ökat min kärlek till honom. Älskade honom hur mycket som helst innan, men kärleken är djupare, viktigare nu. Han var det enda som fick mig att kämpa. Att jag skulle få komma hem till hans famn igen. Och det var först där jag upplevde trygghet igen.

Arnbjörn bröt ihop när jag kom hem, gömde sig i pappa och sprang sedan in på sitt rum... Han grät och sa att doktorn kunde inte laga mamma... Han trodde väl att jag skulle kliva innanför dörren som en ny människa... Han vaktade över mig som en hök första kvällen. Ville vara nära och där. Vilken liten människa han är. Så stor inuti.

Kram till Er alla... Ta väl hand om er,,,

Vill ägna en speciell tanke till Stefan och Jennifer som förlorade sin Signe för en tid sedan (fick veta det idag). Det var verkligen sorgligt,,, Kram