Blir gaaaalen snart!!!

Ont ont har jag och dessutom en ev lunginflammation, men jaktIDIOTEN i mig skriker!

Jag vill ut å jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaga!!!

Längtar efter mina vapen, krutlukten och hundskall,,, Isande luft i lungorna och gnistrande mornar..........

TUR att jakthundarna hoppar på tre ben (utom Zafira, hon står i vajar på ETT ben...) ute och det hade hur som helst varit osjysst att släppa hund nu...

ska vara så här kallt i ett par dagar till sedan kanske jag klarar att smita iväg.

Hej å hååååå!! Vill uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!!!

TACK för alla omtankar   

Har opererats nu. Har haft ett helvete några dagar, men jag är okej.

Kommer nog behöva hjälp av en terapeut för att komma över traumat, men så är det... Just nu går dagarna ut på att läka och inte få panik. Jag kommer aldrig bli frisk igen och som att inte nackskadan vore nog får jag lära mig leva på medicin. Någon mer operation kommer jag inte klara gå igenom.

En älskad människa i mitt liv valde att avsluta sin tid på jorden och under dessa dagar har jag fått full förståelse för henne.

Min familj och vänner runt om har brytt sig av hela sitt hjärta och det tackar jag för. Finns inga ord vad det betyder...

Det är otroligt, mina systrar och mina föräldrar. Ni är FANTASTISKA.

Lars och Arnbjörn, min familj, ni gör att det faktiskt är värt det.

Mormor, moster, Håkan; era kramar och ord... Tack.

Vännerna,,, ojoj,,, otaliga SMS... alla som bryr sig och vill så väl.

*Tack*

Compis mötte mig i dörren, liksom d andra förstås. Lars sa att de inte rört sig ur sina bäddar förrän 4 minuter innan jag kom hem! De har väntat! Compis gick som en stötta vid min sida. Iller var med på avstånd, som om han vore rädd att göra iller. Zafira hälsade så sansat hon kunde. De har haft sådan förståelse.

Mormor åkte in på sjukhuset på torsdagen pga hjärtkänningar, alla värden var alldeles på topp och hon fick åka hem dagen därpå. Rädslan att förlora henne blir dock allt för påtaglig. Hon är inte bara en mormor, hon är närmare än så...

Nu ska jag krypa ner med min Lars i soffan. Dessa dagar har långt ökat min kärlek till honom. Älskade honom hur mycket som helst innan, men kärleken är djupare, viktigare nu. Han var det enda som fick mig att kämpa. Att jag skulle få komma hem till hans famn igen. Och det var först där jag upplevde trygghet igen.

Arnbjörn bröt ihop när jag kom hem, gömde sig i pappa och sprang sedan in på sitt rum... Han grät och sa att doktorn kunde inte laga mamma... Han trodde väl att jag skulle kliva innanför dörren som en ny människa... Han vaktade över mig som en hök första kvällen. Ville vara nära och där. Vilken liten människa han är. Så stor inuti.

Kram till Er alla... Ta väl hand om er,,,

Vill ägna en speciell tanke till Stefan och Jennifer som förlorade sin Signe för en tid sedan (fick veta det idag). Det var verkligen sorgligt,,, Kram

tjobidooooo! Det snöar! Fullmåne nu och upphör snöandet blir det ypperlig jakt till natten.

wc på tv och allmänt myyyyyys! Strax dags för pepparkaksbakning med mina pojkar och sedan ska jag träffa Linda. Hon åker till Mexico på torsdag så vi kommer inte ses på TRE veckor!!! hallååååååååååååååååååååå!!!

Härligt att de kommer iväg   

Vi åker till Floda i morgon. Jag menar, vad e Mexico mot Floda?? eh! Inge avis jag heller...

Compis kom in från snövädret och Zafira tvättade honom minutiöst framför brasan. Gissa in om han njöt av det!

Hon påminner om en putsarfisk!

Compis hade en BRA dag igår och vi busade som sjutton. Han drog Arnbjörn på snowracern och lekte med Firan. Iller jagade räv och rev upp tassarna på skaren.

I veckan blev det en akutresa till Sundsvall för Arnbjörn har vuxit ur sina vinterskor på en vecka! Mamma provade mössor och hur fin än vi tyckte han var så var det bara nej åt alla mössor; "jag har en mössa redan."

näpp, nu ska jag joina pepparkaksgubbarna... Avskutar med diverse foton.

Nyopererad liten Björn

Arnbjörn fotar mamma & pappa i sängen!

Känsliga bloggläsar varnas för läskig bild...

"Zorn" hos mormor i årets första snö. Så vacker...

Vi kallar björken för Zorn eftersom Anders Zorn planterade den för ett gäng år sedan. Han har även ritat en gubbe som sitter på baksidan av en annan tavla! Han var bekant med morfars pappa.

En annan konstnär i vår familj; Arnbjörn Nordén! Här med alstrert "Rymdgubbe"

Avslutar med Arnbjörn som gör första snöängeln på första snön... Han kastade sig ned i nysnön. brrr....

Över och uuuut!

På måndagmorgon när jag slog upp ögonen, eller innan kanske så fattade jag ett beslut;

Jag ska sluta skriva om negativa saker i bloggen och jag ska bara köpa kläder på second hand.

På eftermiddagen var vi på ett café i Björbo. När vi steg innanför dörren var Eva Berg där. En person som betytt mycket för mig genom åren. Hon stod med en bunt kläder på armen och frågade på skoj ifall jag ville ha lite begagnade kläder!

"Gärna," sa jag. I den stunden tyckte jag att det var ett tecken. Vilket det förmodligen var...

På tisdagen tänkte jag att det nog är bäst att sluta blogga helt om jag bara ska vara positiv...! För då har jag inget att skriva om!

Men nu ska jag verkligen göra ett försök att vända allt till något positivt. Att jag inte kunde jaga idag innebär kvalitetstid med Arnbjörn och tågbanan. Att albumen blir fyllda med foton och att huset är genomvarmt när Lars kommer hem på em.

Lars kom hem och hjälpte med med hundar och son på morgonen. Han kröp ner med mig en stund oxå. Godingen! Vilken hjälte han är!   

Något som jag bara inte KAN hitta något positivt med är Compis hälsa och vad ett smärtsamt beslut skulle innebära.

Hoppas på jakt hela helgen nu. Lars ska dock jobba, så vi får se hur d blir... På måndag åker vi till Floda igen för nu är det jag som ska läggas på operationsbordet. Mest positivt även om det är gruvsamt.

Har feber idag, men der ska väl ge sig.

över & ut!

LYCKA några dagar då Compis INTE haltat, fattat kommandon, verkat pigg och glad. Kry. Så plötsligt kommer han igång helt och vill PRESTERA!

Lek och bus! Tjoooohooooo............... -platt fall... TYDLIGEN får vi inte ha HELA Compis. Nu när han är lekfull och glad verkar han borta i skallen igen. Han kissar på sig och är allmänt förvirrad... Kliar sig och besväras, men busig! Vill träna... ööö...

Fattar INTE!

Imorgon åker vi till Hassela igen, efter en intensiv vecka i Floda. Tiden går som ett expresståg. Hade velat hinna mer här hemma, men det ska ändå bli mysigt att komma hem till alla i Hassela.

  Mina flickor tex.    

Kaffe på Macken och Plyfa   

Hästarna   

Hem till Hassela    till Briken och alla härliga människor. ah!

Igår bjöd Maria till 30årsfest på Värdshuset. Som alltid himelsk mat och gott sällskap. TACK Goaste Maria!!!   

Sköt om er alla! Nu ska jag mysa natt med min Lars! Natti!

Ser fram emot att mysa en stund hos Mamma & Einar imorgon på hemvägen...

Sov gott! Snart Hassela-tajm =)

Den motvillige monarken... Författaren/författarna till denna bok borde fängslas.

Kung Carl-Gustav är Sveriges Statsöverhuvud. Stadschef.

En man med lite i ryggsäcken?? Men har inte alla män (och kvinnor) något i ryggsäcken? Oavsett vad han nu gjort (lr inte gjort) så ligger det bakom honom. Vad vet vi? Hans familj och framför allt hans fru, våran drottning, kanske har kämpat sig igenom sådant som alla kämpar sig igenom. Förlåter och går vidare. Är det då rätt att dra upp detta?

Det talas om tryckfrihet och åsiktsfrihet i vårt land, parallellt med diskussionen om människors intigritet. Att man inte ska få ta dna från alla nyfödda, inte avlyssna i syfte att förhinda brott... Men han, som borde ha all bestämmanderätt granskas och baktalas. Hånas.

Som privatperson skyddas man. Skulle dessa författare granska svenska män i allmänhet skulle det nog förekomma groteska saker som dessutom antagligen skulle försvaras. Krävande fru, jobbig barndom, någon knepig omedicinerad bokstavssjukdom...

Varför kan inte Kungen ha samma rättigheter? Han borde stå över oss andra.

Han är vår Kung.

Nä. Låt honom bestämma. Åtminstone skulle vi kunna bevara landsbygden fri från varg och ha en levande jaktkultur.

Skydda kungafamiljen! Låt regementen återuppstå! Låt monarkin blomstra!

Länge Leve Kungen!  

  Sov Gott, Lilla Ares,,,

KRAM till Suzzie & Per

De flesta av mina tankar går till Suzzie, Per och Ares.

Tänkte skriva lite om våra hundar... De får mindre och mindre plats i bloggen. Största anledningen till det är att jag känner mig lite uppgiven... Mitt liv kretsar kring jakten och hundarna. Att syssla med bruks har funnits med länge nu, men jag betraktar det ändå som en parentes. En parentes som upptar mycket av mina tankar, mest negativt.

Jag/Vi har haft många hundar och för några år sedan kunde jag inte fatta när man skulle använda försäkringen! I och med Järva & Corall drog år igång av otur med psyke och mystiska åkommor...

Känslan av misslyckande har pågått ett tag nu. Att vilja så mycket och inte komma någonstans. tex har jag anmält Compis till 5 tävlingar, vilka samtliga måste avbokas samma morgon. Man kan inte plocka ut en halt eller genomslut hund på en appellplan lr sökskog. Skulle man kunna anmäla samma dag, kanske vi kunde tävla ibland!  Att se till dagsformen. Älskar Rottweiler som ras, men det blir nog ingen mer. Orkar inte misslyckas mer.

Vad som kommer hända med Compis vet jag inte. Iller & han har haft en behagligt förhållande länge nu och jag bestämde att Compis får vara kvar så länge som möjligt. Så idag rök de ihop!!! Har aldrig hänt! Och till synes utan anledning. Ingen kom till skada, men det blir otrevligt. Det slutade direkt, men jag blir så ledsen...

Iller går så där... Han är underbar att ha att göra med nu, men jaktmässigt känns det som att varje släpp blir sämre och sämre! Hans första säsong; som 1 åring gick jättebra! Och början av denna var som en fortsättning bara... som efter älgjakten (=Iller i vila) tog 10 steg tillbaka!

Han får upp och driver vilt i princip varje gång han släpps, men släpper snabbt. Kommer tillbaka, duttar på mig, verkar inte veta vad han ska göra med viltet. När han ställer vågar han inte forcera utan viker direkt och släpper viltet ist för att gå efter. Senaste tiden har även söken blivit smalare. Att vi misslyckades på provet var som en kalldusch. Hande räknat med att bli godkänd.

Tikka är jämn. Söker rätt stort och håller i så länge det behövs.

Zafiras enda ev dilemma är hennes vekhet. Hon är lite rädd och försiktig, men vad vi än så länge sett har hon inget av det kvar när det kommer till vilt. Hon är rapp och orädd i skogen och tvekar inte att gå under jord. Hon ska inte invigas innan hon är ett, men hon skulle funka i jakten redan nu.

Tankarna blir många emellanåt. Är d någon idé att satsa på Iller?? Hur mår Compis eg?? Borde jag gå vidare med någon av dem?? Ska jag skaffa ännu en hund, ifall Iller inte kommer funka?? Hur länge ska jag vänta?? Kan jag göra något mer??

Att inte få effekt i jakten gör mig deperimerad. På riktigt!

Känner mig trött och sliten och grymt irriterad på att vara sjuk och pga det dra på mig ALLT som cirkulerar.

Arnbjörn är ständigt trött, så jag oroar mig mycket för honom. Han är onaturligt trött.

äh, nu orkar jag inte älta mer... tjena...