Kylan har begränsat aktivitetsutbudet rejält och det tär verkligen på mig att inte få ta en skön lång promenad, jaga, åka skidor med Arnbjörn, träna hundarna...

Det sammantaget med att mitt nedsatta immunförsvar gör att jag drar på mig ALLT som virusar förbi i luften, fick mitt lilla hopp att slockna helt idag. Det är svårt som det är att hålla livsgnistan igång och idag när tanken, nästan fysiskt slog mig att jag kanske aldrig kommer bli frisk igen bad jag om Lars varma famn, ett lager filtar och "min" Tikka tätt intill i soffan. Efter en stund klev Håkan innanför dörren och propsade på att ta med oss på en tur... Det blev en god middag hos hans föräldrar och en massa kramar av människor som BRYR sig om en av hela sitt hjärta.

Goda skratt, näringsrik mat, lite jakthistorier med Otto och ompyssling så får man ett litet lager av livsgnista att leva på en stund.

Änglar vet precis när de behövs.

Tack mina Änglar och förlåt att jag inte kan ängla tillbaka just nu...