Corall har bitit Arnbjörn idag. Det höll på att gå riktigt illa och innan jag fått ordning på vart allt blod kom ifrån trodde jag att ögat var skadat. Arnbjörn kunde inte öppna det och var helt förtvivlad. När jag tvättat kunde jag konstatera att det gått "bra".

Han har nu svällt upp under ögat och hela högersidan är svullen. Feber oxå.

Vi lekte lite med kameran och Arnbjörn fick fota lite. Då blev han glad igen.

Just nu är tankarna många... Det är ju andra gången Corall biter Arnbjörn illa.

Nu kommer min mamma skrika högt -om hon läser det här- men första gången Corall bet Arnbjörn hade han ändå gjort sig förtjänt av det. Han var liten och tyckte det var förtjusande att Corall pep och skrik för diverse behandlingar. Hans leksaker pep & skrek ju om man klämde på dem! Hur som helst drog han henne i benet och hundar gör som hundar gör. Gnäller ("aj sluta"), skriker ("neeej, det gör ont!"), morrar (nu j-lar är det nog"), tar till tassar (örfil) och hugger (hela baletten).

Idag lekte Arnbjörn med Iller -de jagar varann och turas om att dra i päls vs kläder. De har bra samspel och kommunikation. Corall ville plötsligt vara med och Arnbjörn passerde henne i riktning mot Iller och så PANG! Högg hon. Vad jag inte fattar är att hon alltid satsar på ansiktet. Blir det bara så eller är det intentionen? Min erfarenhet säger att hundar måttar beräknande.

Corall är en vänlig hund. Lite kvinnligt grinig och högdragen, men vänlig. Timid. Våra grabbar skulle ALDRIG drömma om att gå så långt. MEN Corall 'glömmer' inte och är alltid spänd med Arnbjörn, men hon håller sig borta. Om det inte gäller mat eller mys. Då håller hon sig med Ab.

Hallå! Vad ska jag göra??? Lars kommer ha en åsikt om det hela när han kommer hem och det kommer inte tala till Coralls fördel -även om hon är hans ögonsten.

Det är bara ogjort att han har syn på höger öga...

När jag satt med Arnbjörn i famnen för att trösta honom rann mina tårar oxå, för innerst inne vet jag att vi inte kan riskera detta en gång till.......

En lustig sak mitt upp i; I natt var jag tvungen att väcka Lars för han andades så häftigt och jag var rädd att han inte fick luft (han har astma). Han satte sig upp och jag undrade hur han mådde. Till svar fick jag: "Men jag blir galen! Det är ungar och hundar som far kors och tvärs!"

Kan kanske ha att göra med att vi innan läggdags låg på golvet allihopa och hade "flockavslappning"!? Eller så är det bara vardagen...!

Kommentera gärna inlägget så får jag lite vinklingar...