Planering skapar ibland ett ohållbart schema... Speciellt när planeringen inbegriper djur ...och Lars...! Spår var min plan. Och ridning. Själv. För Lars skulle jobba. MEN! Mitt i mitt spårupplägg klev Lars innanför dörren och sa att NU ska vi rida ut... Jaha, jag lade ut spår medan Lars fixade hästar och sedan red vi ut...

Vi hade på frukosten dividerat om vikten av att lyssna på hästen, eftersom denne ofta vet saker som inte vi kan förutse. Att så länge det inte handlar om ledarskapsprov, så borde man lyssna på hästen...

Väl ute ville inte Snerpa gå på brunnslocken i vägen -inget ovanligt, vi trilskas alltid med detta. Agga däremot är en bulldozer som tuffar över allt. Inte idag. Även hon trilskades med brunnslocken och Lars trixade i flera minuter för att vinna och lyckades till sist. I det här fallet kanske det hade vart bra om hästarna vunnit över oss,,,  För då hade de kanske protesterat mer över vår tilltänkta ridväg... Över Krôppa...

Att det var blött kunde vem som helst se, men att det var bottenlöst kunde bara hästarna förutse... Gång på gång markerade de att detta kommer inte att gå... Lyssnade vi?? Nä...

Mitt ute på detta träsk gick Agga och Lars omkull. Lars kom under Agga, men lyckades på så vis rädda henne från att fastna. Jag såg vägen och ropade till Lars att det är längre tillbaka, så de fortsatte och precis som tanken slog mig att de såg ut som scenen i "Den oändliga historien," då Artax går med sin husse över Sorgmodets Träsk, så sjönk Agga bakom Lars! När jag ropade på Lars så hördes inget, bara Aggas kämpande. Ljudet av hovar som sugs fast i lera, hästens häftiga andning. Jag red snabbt tillbaka, jag & Snerpa är mycket lättare. Medan jag band henne i ett träd gjorde Agga ett sista försök att vräka sig frammåt, med följden att Lars kom loss och kunde mana henne. Men Agga klev då ner sig helt och sparkade vilt omkring sig tills hon inte orkade mer... Peter, som kom med hunden på vägen hörde oss och kom. Han tog Snerpa med sig till fast mark och vi kunde hjälpa Agga... Lars grävde med sina bara händer, en halvmeter ner i dyn och när vi såg Aggas ben så trodde vi att det var av... Vi tog ett ben i taget till ytan och när Agga vilat sig kunde vi alla tre till sist med all kraft få loss henne... Hon var oskadd...

En trött och öm Agga gick moloken bakom husse hem. Jag red Snerpa. Täcken och mat väntade hemma. Lars somnade i soffan och jag tog det där spåret... Efter kvällens jaktmöte kom jag hem till en man som måste röntgas... Foten är som en handboll... Usch... Vi har lärt oss något idag; hästars förstånd är långt större än våra. Krôppa är bottenlöst och sorgmodigt...

*Tack gode Gud att Agga höll...*