Tänk att någon så liten kan lämna så stora avtryck...

16:31 idag somnade våran älskade lilla Ellie in med oss tätt intill och pälsen blöt av våra oändligt många tårar.

Den stora sorg vi känner har vi inga ord för. Vad vi känner för våra hundar

är att jämföra med vad vi känner för Arnbjörn.

Sorgen har slagit mitt hjärta i flera tunga bitar.

Hon var mer än bara en hund. Hon var framtiden och det är hon fortfarande. Början på något.

* * * * * * *

'Ä min Ellil stass,' undrade Arnbjörn.

Iller och Compis kikade runt i huset och undrade samma sak.

Var är vår Ellie någonstans?

Ellie var älskad av oss alla från första stund.

Att jobba med Ellie var som en dröm.

När vi låg där alla tre idag, på golvet inne på rummet i sjukhuset och grät med Ellie,

pratade vi om hur overkligt det var att vi nu befann oss i den situationen. 

Hoppet har funnits hela tiden.

Sorgen är oändlig och trots att kroppen känns uttorkad av alla tårar, 

så finns det mera.

Jag hatar döden. Och jag hatar känslan av svek när vi lämnar Ellie i en klädd låda nere i kylan i källaren.

Jag vill aldrig glömma hennes doft. Aldrig förlora känslan av hennes mjuka nos och tungan som torkar alla tårar.

Jag vill aldrig bli glad.

Vi älskar dig, Ellie för all framtid...

Vi vill möta dig igen... Kom oss till mötes, när den tiden är inne.

Spring, Ellie -nu när du kan...

Med Järva, Skabbis, Nanook, Bonzo, Smulan, Rex, Tuff och hela flocken med änglahundar...

du saknas oss... Vi saknar dig...