Mellandagarna skulle bli våra egna sköna dagar. Dagarna mellan fest och fest. 

Vi skulle göra en trip på onsdagen i historiens spår. En iten minisemester. 

Lars skulle på ett möte på morgonen och jag kollade i affärer. Skulle bara rasta hundarna innan jag och Arnbjörn hämtade upp honom... Jag hittade ett ensligt hygge vid en vändplan med begynnande gles skog. Perfekt! Fjodor rastade sig på egen hand och snusade runt medan Zafira och Iller lekte med varann på vändplanen. 

Efter någon minut, medan jag skalade en mandarin åt Arnbjörn hördes ett vrål från det buskage där Zafira och Iller busade ut och in i. Jag ropade på dem och Iller kom nästan direkt. Han var nersölad med färskt blod och han rusade runt i cirklar samtidigt som han bajsade. När jag lyckades få still på honom och började kolla så kom blodet inte från honom... Jag var säker på att det var ute med honom. Trodde halva skallen skulle vara bortsliten där under...

Jag stoppade honom i bilen och konstaterade att Zafira var borta. Lars kom upp dit vi var och vi började leta. 

Fick hjälp av två tjejer som hade hund från försvarsmakten, de sökte av med honom. Jag ringde polisen och vi knackade dörr i byn.

När mörkret föll var paniken enorm och alla vi pratade med vittnade om stort rovdjurstryck i området, flera hundar och massa får hade blivit tagna. Bla en liten hund som stod kopplad i bilen som huse skruvade med. Vargen tog hunden och stak till skogs... Bara en av många händelser här...

Vi stoppade i oss mat och åkte de 12 milen hem till Floda. Att lämna Zafira -oavsett status- är det värsta jag gjort. Lämnade Arnbjörn hos Far och åkte tillbaka för ett nattpass i Färnaskogen. 

Med några mil i benen och ännu mer i bilen blev det kväll och natt en andra dag utan ett spår av våran lilla älskade... 

Länsstyrelsen, polis och en massa folk från orten var nu underrättade och gjorde allt för att hjälpa. Vi åkte till Floda och sov, Iller kollades upp på fredagmorgon innan vi återvände till Färna. 

Länsstyrelsen gjorde en rejäl avsökning av området och vi fortsatte... 

Plötsligt ringde en dam och berättade att hennes väninna sett och lockat på en liten tysk jaktterrier, men att den flytt i panik och att den verkade illadäran... 

Vi trodde absolut att loppet var kört, att vi, liksom Länsstyrelsen letade kvarlevor... Vad som helst för att kunna fastställa vad som skett... Hoppet tändes kan jag säga! 

Far mötte upp oss, vi åt mat och han tog med sig Arnbjörn hem. Vi jobbade vidare... Sov en timme då och då, och letade och letade... 

Ytterligare två dygn i bilen och till fots... Fjodor och Iller hjälpte till och markerade platser och spår. 

Nyårsafton hade jag än en gång tappat hoppet,,, 2 minuter i midnatt mötte jag ett par ögon i "Zafirahöjd" ute på en åker, men trots att det "kändes" som hon så försvann ögonen bort och bort ifrån mig... Hoppet tändes ändå lite, men 2012 skålades in i ren ångest och i många tårar... 

Vi somnade, Lars och jag, utmattade i en iskall bil på nyårsnatten. Vaknade inte förrän vid fem! Nya tag, nya områden att söka på, nya rundor att ta. Trötta, uppgivna, utmattade... så kom snön... Vid ett på söndagen.... 

Lars gick och jag ringade med bil... ingenting. Men så visste vi bägge ett ställe dit vi skulle åka. På väg dit dök nya små ensamma hundspår upp. Det snöade ymnigt och att spåren var pinfärska var inte svårt att fatta. 

De ledde upp för en stig i skogen, fram till en ensligt benägen sommarstuga. Utspår på andra sidan... Kikade runt ett tag, svårt att följa i högt blåbärsris... så plötsligt, när jag vände mig om stod hon där! Tvekade lite innan hon dök på mig. Vi grät både hon och jag... Lars sa senare att jag skrek så högt att han hade hört det genom skogen! 

Vi samlade oss lite och åkte till Lennart och hans familj, de som varit mycket engagerade i Zafira. De försåg oss med kaffe,värme och Zafira fick äta lite försiktigt och framför allt värme, närhet, trygghet.

Vi hörde av oss till alla de människor som letat och hjälpt oss och det fälldes många tårar...

På vägen hem släppte jag inte Zafira förrän McDonalds! Då fick hon förpassas till baksätet där hon bara fortsatte sova...

sova var / är för övrigt något som står på schemat för oss alla just nu. Fyra plågsamma dygn, utan aptit och fyllda med psykisk och fysisk utmaning för oss och fyra dygn som vi nog inte ens kan föreställa oss för Zafira resulterade i fullkomlig lycka och återhämtning!

Vi vet dock att utan det fantastiska stödet från släkt, vänner, myndigheter och andra lösa väsen hade vi aldrig orkat och hafe vi gett upp så hade Zafira inte heller hittats. Varje sekund är värt det. och även om det var jobbigt på alla sätt så fanns ingen klagan eller tvekan eller tjafs hos oss. Vi hade bara ett fokus; Zafira ska hem!

Zafira är mager, muskelmassan är obefintlig. Hon är ännu lite uttorkad, men hon äter och dricker gärna och magen funkar. Pälsen är blank och hon doftar gott! Hon är stel och går lite stuttigt, annars verkar hon oskadd. Vi har givetvis kontakt med djursjukhuset ifall att...

Nu ska jag återgå till duntäcket och fortsätta med mitt flinande! GUD VAD GLADA OCH TACKSAMMA VI ÄR!!!

TACK SNÄLLA ALLA NI SOM HJÄLPT OSS FYSISKT OCH MED TANKEN.

TACK GODE GUD, UMIVERSUM OCH ALLA MÄNISKOR !